En manskör som uppträder

Sången gör mig fokuserad och lycklig

När Dan Ekholm inte är Vasabladets ledarskribent är han sångare, bokmal och vandrare. Bland annat.

Mötet med honom sker till en början på Öjbergets topp i Sundom, i strålande sol och grymt friska vindar.

Här känner sig Dan Ekholm hemma, där han ser ut över Söderfjärden på ena sidan och har Vasa på den andra. Han är född och uppvuxen i Sundom, har bott i små städer och i stora städer. I Finland och i andra europeiska länder.

Så trevligt möte det blev. ByaNytt frågade och Dan svarade.

Född och uppvuxen i Sundom?

– Ja, fast i passet står det Solf, för ännu när jag föddes 1969 bildade Sundom och Solf samma primärkommun.

 

Bilder från barndomen, vad ser du först?

– Söderfjärden och åkrarna från köksfönstret i barndomshemmet. Tranorna både på vårar och höstar. Min farbrors skördetröska och att stå på lasset och ”duscha” i säd. Till min mammas förargelse då det var säd i samtliga fickor och överallt i kläderna. Jag däremot tyckte att det var jätteroligt.

 

Vad ville du bli när du blev stor?

– Lärare, statsvetare, journalist. Någonting med samhällsengagemang.

– Jag är uppvuxen med att det är viktigt att bry sig om varandra och andra – i Solf skola, inom scouterna, missionskören eller Röda Korset. Det var viktigt att värna om byns angelägenheter.

– Jag studerade journalistik några år vid Svenska Socialhögskolan vid Helsingfors universitet och under de åren kom militärtjänstgöringen i Dragsvik emellan.

– Jag sökte sommarjobb vid Vasabladet. De ville inte ha mig så jag drog söderut i landet och hade bättre tur där.

 

Du har en så omfattande karriär – vilka är de huvudsakliga milstolparna?

– Dåvarande Rundradions Aktuelltredaktion blev upptakten till många år av nyhetsbevakning, både i Finland och utomlands. I början, under de formativa åren i mitten på 1990-talet gjorde jag YLE-nyheter och var med och grundade Aamu-TV:s svenska program MorgonNytt.

– Efter sju, åtta år som nyhetschef blev jag utrikeskorrespondent i Stockholm och sen bytte jag bransch inom branschen kan man säga, med att bli utsedd till Pressråd för Finlands ambassad i Stockholm. Där bistod jag journalister från Finland hjälp med att skapa kontakter och nätverk i Sverige. Finland har annars i regel bra koll på Sverige medan Sverige inte har så bra koll på Finland.

– År 2011 blev jag korrespondent i Bryssel. Greklandskrisen var ett faktum och det var mycket Grekland under de här åren. Efter det flyttade jag till Berlin och jobbade för finska YLE, en tuff utmaning i början för en Sundombo med svenska som modersmål.

– Åren och uppdragen i Europa var en bra och intressant skola.

 

Du nöjde dig inte med mindre?

– Egentligen inte. Som ung var jag alltför nyfiken på världen och ville åka till så många ställen, lära mig språk och skaffa större världsbild.

– Som journalist behöver man kunna många saker – den viktigaste är att vara nyfiken och intresserad. Om man är tillräckligt nyfiken orkar man också vänta ut exempelvis EU-ländernas finansministrars nattliga förhandlingar kring eurokrisen tills de är färdiga omkring halv fem på morgonen. Efter det rapporterar du några timmar, åker hem och sover ett par tre timmar varefter du fortsätter rapporteringen. De längsta dygnen har haft 26 timmar och det är förstås slitsamt både för kroppen och själen.

 

Händelser i jobbet som sticker ut?

– Estonia 1994.

– Mordet på Anna Lind 2003.

– Terrordådet i London 2005 då jag råkade befinna mig på semester i London.

– Grekland för tio år sedan med många dramatiska vändningar, demonstrationer och bränder.

– Val. En del ”vanliga” val och en del mycket händelserika sådana.

 

Rörliga bilder eller text?

– Hade du frågat det tidigare hade jag sagt rörliga bilder.

– I dag känns det befriande att fokusera på skrivande och att ha tid att analysera innehåll framom att stå i ett gathörn och filma eller försöka få till en intervju med någon som inte vill det.

En man uppe i ett torn
Dan Ekholm blickar ut över hembyn Sundom från Öjbergets topp. Sedan barndomen har han hunnit bo i många både små och stora ständer runt om i Europa och Finland.

När blev du ledarskribent på Vasabladet?

– Den 1.9.2019.

 

Var Österbotten sig likt vid återflytten?

– Både ja och nej. Mycket har utvecklats och vissa saker saknar jag – då tänker jag främst på pulsen kring Vasa torg.

 

Om att flytta bort och flytta hem?

– Att flytta bort som ung, finna sin egen identitet utan att ha andras förväntningar på sig kändes bra för trettio år sedan.

– Att flytta hemåt igen – nu – när jag har en stark identitet och vet vem jag är – är fantastiskt.

– Det finns en intressant aspekt kring tillhörighet. När jag tillfälligt bor någonstans befinner jag mig i ett samhälle som inte är mitt, en plats där jag inte kan göra anspråk på något. Jag känner mig som en betraktare och gäst. Efter ett tag kan det kännas störande. För egentligen vill jag bo på en plats så länge att det ska angå mig hur samhället omkring mig utvecklas. Förstår du vad jag menar här?

 

Ledarskribent på Vasabladet. Vad är en ledare och vilken funktion fyller en sådan?

– Ledaren är opinionsmaterial med i princip vattentäta skott till nyhetsredaktionen. Ledaren är en opartisk, objektiv åsikt. Inget löst tyckande eller privat åsikt utan en kvalificerad bedömning av en samhällssyn som är färgad av en större världsbild.

– Andra kan ha en annan åsikt och världssyn. Då kan man skriva insändare och på så sätt delta i debatten. Därför är också ledare/insändare/kolumner nära varandra i papperstidningen och under samma flik, opinion, på webben.

– En gång sa en läsare så här åt mig: ”Jag läser med stort intresse det du skriver. Inte för att jag alltid håller med utan för att det ger mig nya tankar”.

– Det betyget gillade jag.

– Ledarkommentarer, som jag också skriver, är korta, vassa och avgränsade. Kolumner igen är mer personligt hållna.

 

Skriver du morgondagens ledare idag?

– I princip. Det är både tidningens och min linje, att inte vara tidlös utan faktiskt jobba med fingret på dagens puls.

 

Reflektion kring framtidens media i en tid när undersökande journalistik får allt mindre utrymme?

– Jag vill verkligen inte låta negativ. Faktum är dock att det finns, framför allt unga, som har problem med att koncentrera sig på texter. Det är en stor utmaning för skolorna och något jag tycker är ett större hot än själva journalistiken. Förmågan att kunna läsa teoretiska texter är en viktig del i att vi utvecklas som samhälle. Låt oss hoppas att våra 150 år med utbredd läskunnighet inte är en parentes i historien.

– Sociala medier ger korta koncentrationsspann och är på sikt ett hot mot en samhällsordning som bygger på att medborgare ska ha en basnivå av kunskap att luta sig emot.

 

 

 

"Vi lever i en tid då samhällsdebatten är både uppskruvad och aggressiv. Där sanningar, lögner och vem som vet vad flyter ihop. I den verkligheten ska en tidnings ledare skapa trovärdighet och helhetsbild ”i kaoset”. För ledarskribenten gäller det att hitta en röd tråd, se sammanhang i vidare bågar och kunna relatera till hur det hänger ihop. Min uppgift är att genom raster, präglad av min erfarenhet och världsbild, ska bidra med perspektiv att förstå vårt samhälle bättre."

 

 

Trivs du på jobbet?

– Mycket bra.

 

Familj?

– Särbo i Helsingfors.

 

Vad gör du när du inte arbetar?

– Tre saker: vandrar, läser böcker och sjunger i Wasa Sångargille.

– Att vandra i skogen, det kan vara vid Petsmo vandringsled, Kunileden, Bodvattnet runt eller här vid Öjberget – är ett ypperligt sätt att reducera stress, rensa tankar och låta nya idéer födas.

– Som barn sjöng jag mycket, har sjungit i kör både i Helsingfors och i Stockholm.  När jag flyttade hit blev jag medlem i Wasa Sångargille. Sången gör mig fokuserad och lycklig.

– Att läsa är värdefull avkoppling och förströelse för mig. Tycker om skönlitteratur och goda berättelser. De hjälper mig att bättre förstå andra människor. Läsning har också en nyttoeffekt – att läsa mycket ger bättre flyt i språket för den som skriver mycket.

 

Boktips?

– Oj. Gärna. Jag väljer två olika.

– ”Sällsamt lyser sorgen” av Maria Lindh-Hindsberg. En mogen bok av Sibboförfattaren som handlar om en änka i Frankrike på 1700-talet. En vackert skriven bok jag gärna rekommenderar.

– ”Röda Korset” är skriven av en ung Belarusisk författare som heter Sasja Filipenko. Boken handlar bland annat om Stalintiden under andra världskriget och berättas genom en gammal kvinna som arbetat för Röda Korset och visste vad som hände vid fronten. Mycket välskriven bok av författaren, som nu befinner sig i exil eftersom man inte tillåts skriva den sortens böcker i dagens Ryssland.

 

Vad är viktigt för dig i livet?

– Hälsa. Meningsfullt arbete. Vänskap. Kärlek. Pengar så jag klarar mig.

 

Vad har du ogjort. Sådant du säger att du ska göra sen?

– En kö på hundra olästa böcker.

– Ställen jag ännu vill besöka. Latinamerika – Brasilien, Colombia, Argentina, Chile...

– Fler språk att lära. Det stör mig att jag inte kan ryska. Att jag inte kan tillgodose mig information på ryska. Att ofiltrerat kunna ta till mig hur de resonerar just nu.

 

Vad ser du fram emot just nu?

– Självständighetsdagen den 6 december.

 

 

Text: Lisbeth Bäck

Foto: Lisbeth Bäck, Johan Hagström (körfotot)

En man som går i en trappa.
Dan trivs i naturen och motionerar gärna genom att vandra längs vandringsleder.

DAN OM:

 

NATUREN

– Naturen ska vi värna om. Vi har bara en planet.

MAT

– Stekt abborre, från Kvarken.

MODE

– ”Oj, he ha ja int haft på läng”. Är för gammal för det – eller?

FRAMTIDEN

– Förhoppningsvis ljusare än vad den är just nu.

SPRÅK

– Finns många språk som jag inte lärt mig – ännu.

JULEN

– Förhoppningsvis avkopplande med tid för god mat, bra böcker och choklad.

MODERN TEKNIK

– Att den blir ännu bättre så att klimatförändringen kan bromsas upp.

MUSIK

- Musiken är mycket viktig i mitt liv. Allätare. Körsång, jazz, pop, rock. Johann Sebastian Bach!