Kända författaren Antti Tuuri trivs i Molpe

Eftermiddagssolen skiner på både uppfriskande och tröstande vis när KustNytt träffar Antti Tuuri på Restaurang Strandmölle i början av december. Författaren och hans fru Merja har tillbringat många somrar i Molpe vid det här laget. Med sin sociala stil har det utåtriktade och samhällsintresserade paret blivit bekanta med många ortsbor.

– Vi är bosatta i Helsingfors men ungefär halva året är vi stationerade i Molpe. Vi brukar komma hit i början av maj och stanna till mitten av september. Under vintrarna är vi vanligtvis på plats i byn under kortare perioder, säger Antti över en kopp kaffe.

Antti framhåller att han trivs utmärkt i Molpe. Han upplever att invånarna är vänliga och hjälpsamma och att han och frun har blivit mycket väl mottagna i byn.

Hur kommer det sig att ni har hittat en fast punkt just i helsvenska Molpe?

– Det hela fick sin början i samband med ett vårligt besök i Vasa där jag höll ett föredrag på stadsbiblioteket. Under hemresan till södra Finland körde vi längs Kyro älv. Vi observerade många övergivna äldre hus i den miljön.

– Vi tänkte samtidigt att det skulle vara intressant att kunna skaffa ett hus av det slaget. Vi har båda starka rötter i Österbotten. Jag är ursprungligen från Kauhava medan Merja är uppvuxen i Etseri. Hon har också studerat i Vasa.

Att hitta ett lämpligt fritidshus i Österbotten blev emellertid en lång process som pågick mellan ett och två år. Paret Tuuri bekantade sig med objekt i Kyrolandet, Kauhava och Vörå. Men vanligtvis var husen i för dåligt skick.

– Småningom kollade vi på ett hus i Bergö men byggnaden visade sig tyvärr ha vattenskador. Efter Bergöbesöket vek vi in till Strandmölle. Vi tyckte att Molpe verkade vara ett trevligt ställe och det var också imponerande att det fanns en restaurang i byn. Jag minns att vi åt stekt sik.

– Ett tag senare blev vi tipsade om ett hus i Molpe var till salu och vi slog till. Vi köpte en mindre röd stuga som är belägen mitt i byn. Stugan är byggd 1897 och det har funnits en smedja vid gården tidigare. Främst har det handlat om tillverkning av konstsmide.

– Vi vill helst vara bland folk i centrum av byn. Vi vill inte sitta på någon holme. Vi har inte heller något behov av stora husytor. Vi har nyligen målat om stugan och bland annat inrättat en bastu där, berättar Antti.

Talar svenska sedan ungdomen

KustNytt-intervjun görs helt och hållet på svenska. Antti Tuuri behärskar det andra inhemska språket väl och under vistelserna i Molpe har han perfekta möjligheter att förkovra sig ytterligare.

– Redan under skoltiden kom jag i kontakt med svenskan då jag studerade vid Jakobstads finska lyceum. Jag bodde hos en svenskspråkig familj i två år och samtalen gick på svenska, säger Antti.

– Vi har konsekvent gått in för att tala svenska när vi rör oss i Molpe. Min fru är ännu bättre på svenska språket. Hon har studerat svenska på universitet.

– Men när bybor talar dialekt sinsemellan blir det för svårt för mig. Då räcker jag upp händerna. Ortsbon Ulf Granqvist har sagt till oss att det börjar bli dags att lära sig Molpedialekten eftersom vi har varit i byn så länge, tillägger Antti med glimten i ögat.

Antti är för övrigt en allmänt språkintresserad person som förutom engelska och lite franska också pratar tyska hyfsat efter flera sejourer i Tyskland. Under skoltiden tillbringade han några somrar i Köln och senare blev det också en arbetsrelaterad vistelse i landet.

Segling i skärgården utanför Molpe är ett kärt fritidsintresse för Antti på somrarna. Vid ett båthus nära byns badstrand förvarar han en mindre segelbåt. På Bredskär har han dessutom en större båt som är svårare att manövrera i farvattnen nära Strandmölle.

– Ett exempel på en typisk lokal seglats är att vi sätter kurs på Molpehällorna. Vi tar i land, dricker lite kaffe eller te, smakar på havtornsbär och går runt lite innan vi åker tillbaka.

– Med en kompis från Ekenäs brukar vi vanligtvis segla över till Höga kusten varje år. Sommaren 2020 blev ett undantag från den regeln på grund av coronakrisen. Istället blev det en utflykt norrut till Monäs, säger Antti.

Paret Tuuri har också köpt några hektar skog i Molpe. De tycker främst om att använda området i rekreationssyfte- till exempel för skogsvandringar, korvgrillning och bärplockning.

Antti är överlag nöjd med den mångsidiga service som finns tillgänglig i Molpe. Ett klart minus i protokollet är emellertid att det inte finns tillgång till någon bybutik för närvarande.

– Bybutiken har en roll som en viktig social central i lokalsamhället. Där träffas folk och där förmedlas också olika slags lokala nyheter. Hoppingivande är att Molpeborna som bäst utreder om det är möjligt att inrätta butiksservice i anslutning till Strandmölle.

– Däremot är de aktuella planerna på att bygga en vindkraftpark söder om Molpe en källa till bekymmer. Om den här parken anläggs för nära bosättningen går det inte längre att kalla Molpe för ett paradis. Då börjar det i högre grad påminna om ett industriområde, tillägger Antti med emfas.

Har gett ut ett åttiotal böcker

Antti Tuuri har genom åren gjort sig ett känt namn i den finländska litterära världen.

Hans penna ligger bland annat bakom filmatiserade succéer såsom Österbotten-serien (Pohjanmaa) samt ”Vinterkriget”, ”Vägen till Rukajärvi” och ”Den eviga vägen” (Ikitie). Filmen ”Vinterkriget” som lanserades 1989, exakt 50 år efter krigsutbrottet, lockade hela 600 000 finländare till biograferna.

Innan Antti blev författare på heltid i början av 1980-talet hann han arbeta som grafisk ingenjör i många år. Han har bland annat varit teknisk chef på tidningen Kaleva i Uleåborg, försäljningschef på Wärtsilä och teknisk direktör på Sanduddens tapetfabrik.

– Jag började skriva redan under studietiden i Helsingfors på 1960-talet. Romandebuten skedde 1971 med ”Asioiden suhteet” (Sakers förhållanden) som skildrar en ingenjörs tillvaro vid en cellulosafabrik i ett mindre samhälle. Samma år gav jag ut novellsamlingen ”Lauantaina illalla” (På lördagskvällen), säger Antti.

Det är framför allt historiska händelser och egna socialrealistiska erfarenheter och iakttagelser som har inspirerat Antti att skriva en lång rad romaner, noveller, dokumentärer och filmmanuskript.

– Vi är bosatta i Kasberget på cirka tio kilometers avstånd från centrala Helsingfors. Sedan 1982 hyr jag ett arbetsrum i Sörnäs. Till vardags åker jag till rummet för att skriva och tänka. Och under mera normala omständigheter går jag ibland ut till något lokalt kafé.

– Totalt har det blivit cirka 80 böcker hittills. Under 2020 har jag faktiskt inte gett ut någonting. Tidigare under min författarkarriär har jag varit aktuell med någon ny utgåva varje år, säger Antti.

Den senaste Antti Tuuri-romanen ”Levoton Mieli” (Rastlöst Sinne) från 2019 berättar om den egensinnige konstnären Arvid Broms bohemiska tillvaro i Lappajärvi i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.

Arvid Broms (1910–1968) var en färgstark person som stack ut rejält i det lilla finskösterbottniska samhället på den tiden. Exempelvis var han gift fem gånger och han förföll då och då till olika typer av småbrottslighet.

Nya filmmanus på gång

Vid 76 års ålder fortsätter Antti Tuuri oförtrutet att vara en produktiv inhemsk kulturprofil med många järn i elden. Vintern 2020/2021 är han aktuell som manusförfattare till naturdokumentärfilmen ”Fjällets Berättelse”

(Tunturin Tarina) som är regisserad av Marko Röhr. Enligt planerna skulle filmen gå upp på landets biografer den 25 december.

– Jag har också gjort manuskriptet till en kommande film om Lapplandskriget. Innehållet är baserat på min roman ”Rauta-Antura” (Järnsulan, 2013). För närvarande försöker man säkerställa finansieringen av filmen som ska regisseras av Aku Louhimies, berättar Antti.

Du har ju fokuserat mycket på olika finländska krigstrauman. Är du själv en mycket fosterländskt lagd person?

– I varje fall går jag inte omkring och funderar på krigen hela tiden. Men jag är mycket intresserad av historia och jag har känt att dessa berättelser och öden behöver nedtecknas i litterär form, säger Antti.

Text och Foto:

Joakim Snickars