Avtryck

Då jag var ung, eller ska jag säga yngre, kunde jag dra djupa suckar och himla med ögonen då de äldre, började tala om vem de var släkt med. Det var utredningar om vem som var barn till vem eller varifrån den eller den egentligen härstammade. Man började långt bakåt i tiden och kom allt närmare nutid.

Släktskapet luktade knappt mera, men det var viktigt att veta att man hade sitt ursprung i samma anfader. Eller moder. De goda släktdragen målades kanske i ännu mera förträffliga färger och de mindre smickrande kunde man väl också gotta sig i.

Jag har många gånger känt att släktskap förpliktigar. Att jag på något sätt behöver leva upp till ett visst mått av till exempel redbarhet, ärlighet, präktighet och engagemang. Jag har trott mig känna omgivningens krav och förväntningar och inte förstått att det bara varit jag själv som placerat ribban. Och oj, vad jag har försökt hoppa över den ribban. Tagit sats, inte vågat hoppa, hoppat och rivit. Jag har legat på madrassen och anklagat mig själv för att ha tränat för dåligt, ha konstiga anlag eller att andra tagit krokben. Och har jag kommit över så ska ju ribban sättas ännu högre.

Då man ligger där på höjdhoppsmadrassen och mår dåligt är det lätt att glömma utsikten man har från ryggläget. Himlen välver sig där ovanför och runtomkring fortsätter livet som vanligt. En rivning eller två, vad gör väl det? Det är som min framlidne svärfar brukade säga: ”Ha som int ha klotta naa, ha ha int haft naa ti klott ååv!” (jag försökte få det på perfekt pedesidialekt).

Som jag skrev inledningsvis så fanns det en tid då jag suckade och himlade med ögonen. Den tiden är förbi. Nu skulle jag ha velat lära känna många fler lite bättre. Jag skulle ha velat höra ännu fler berättelser om olika livsöden. Jag längtar efter de roliga skrönorna och de dråpliga historierna. Jag saknar de stunder då det blänkte till i pappas blick och han började berätta.

Jag har hört skrönorna tio- och hundratals gånger, men jag kan dem inte riktigt ändå. Jag minns tyvärr inte alla namn eller så minns jag inte hur det riktigt började. Och berättelsen är inte hel om den bara har en finurlig slutkläm.

Antagligen har det med stigande ålder att göra att jag börjat fundera mera på mina egna avtryck. Kommer man att berätta något om mig? Har jag kunnat bjuda på någon livsvisdom eller historia med festligt slut? Vad tar mina barn med sig i livet? Vilka minnen har vi lyckats skapa tillsammans?

För en tid sedan frågade jag min äldsta vad han tror att han kommer att få för men för livet, genom att ha växt upp med mig som mamma. Bara att jag frågade tyder väl på att jag inte är riktigt klok, men det intresserade mig. ”Jag har inte saknat något.” blev svaret. Svaret må ha varit ogenomtänkt, men jag tror att man kommer långt med kärlek, öppenhet och noll tabuämnen. Att få pröva och misslyckas och hitta sin egen väg och få vara den man är menad att vara. Att släktskap inte ska behöva förpliktiga och att var och en har sin egen berättelse. Snälla, berätta den också för oss andra! Ordna mänskliga möten utanför de sociala medierna, där man får känna att man är släkt, hör ihop och kan berätta. Ge oss lite av lägereldarnas och sagornas tid. Tid för avtryck.

Ursprungligen publicerad i KustNytt 6/2019