Kärleken är den röda tråden i Valerias liv

Många saker är likadana, då jag jämför min uppväxt i Karelen med hur det är i Österbotten, förklarar Valeria Eremeeva. Vi har liknande väder och temperaturer, många traditioner är gemensamma och vi känner till och förstår varandras språk till viss del.

Valerias modersmål är ryska, men hennes mormor talade karelska, ett språk som ligger nära finskan och som talas både i Finland och i Ryssland. 

– Jag har lärt mig finska tio år i skolan, berättar Valeria. Tyvärr hann jag glömma mycket av finskan när jag sedan började resa till Finland.

När vi träffas i familjens mysiga hem talar vi svenska, ytterligare ett språk som Valeria så gott som obehindrat kan kommunicera på. Om hon vill kolla betydelsen av ett ord på svenska använder hon en app på sin mobiltelefon. Familjens gemensamma språk hemma är ryska.

– Jag tycker mycket om att prata med människor, så jag vet att språk är viktigt att lära sig. Min man Anatoly Kayava talade finska med vår son André under de första åren, men det var tufft att växa upp med tre språk – eftersom skolspråket för honom är svenska.

Universitetsutbildad företagare

Valeria växte upp som enda barnet i familjen. Hon kände redan tidigt en samhörighet med Finland, för föräldrarna tog ofta emot finländska vänner och åkte själv över gränsen flera gånger om året.

– Jag studerade vid universitetet i Petrozavodsk och mitt diplom innebär att jag är lärare i samhällsvetenskap och politices kandidat.

Efter sin examen arbetade hon som anställd några år, men beslöt därefter att starta ett eget företag med tandvårdsprodukter.

– Jag köpte in, marknadsförde och undervisade anställda vid apotek och tandkliniker i hur våra tandborstar, tandkrämer, blekmedel och mineralkrämer skulle användas. Jag gjorde under ett par år allt själv, från avtal till kundmöten och administration. Småningom kunde jag anställa två personer, varav den ena tog över firmans produktförsäljning i Petrozavodsk och den andra i Murmansk-regionen.

Tydliga planer

Redan under åren då Valeria studerade vid universitetet passade hon på att sommarjobba i Finland.

– Jag plockade hallon och jordgubbar i Suonenjoki, men hälsade också på vänner som bodde i Finland. Det blev nog tre - fyra besök varje år till Finland, minns Valeria.

Hennes bästa vän bodde i Helsingfors, vilket innebar många besök. Därför visste Valeria att hon tycker om landet, efter att ha besökt olika delar av landet. Framför allt uppskattade hon lugnet och upplevelsen av trygghet i Finland.

– En dag började min kompis prata om en man, som bodde i Finland och som verkade vara jättetrevlig. Hon föreslog att jag kunde lära känna honom, att vi kunde passa för varandra. Jag tog kontakt med honom via datorn och vi började skriva till varandra.

– Jag var ärlig direkt från början, understryker Valeria. Jag skrev att jag har tydliga planer: att gifta mig, skaffa barn och leva med min familj. Vid den tiden var jag ju redan över trettio år gammal.

När paret hade skrivit till varandra några veckor föreslog Anatoly att Valeria skulle besöka honom i Korsnäs, där han nyligen köpt ett hus och flyttat dit från Kauhajoki. Han trivdes bra i Korsnäs, i synnerhet som han behärskar fem språk och bland annat lärt sig svenska vid universitetet.

– Jag reste till honom i Korsnäs och vi lärde känna varandra ännu mer i det här huset i tre dagar. Sedan kom han och hälsade på mig och mina föräldrar och så berättade vi för dem att vi ska gifta oss! skrattar Valeria vid minnet.

Jo, visst gick det undan för paret! Två månader efter sin första träff var de gifta och Valeria väntade barn, sonen André som idag är åtta år gammal. Valerias son Stepán flyttade med mamma till Finland. Han är idag 17 år och bor i Helsingfors.

– Jag flyttade hit till Anatoly, som också kallas Topi, i mars 2012. Det är nio år sedan nu, sammanfattar Valeria med glittrande ögon. Jag har inte ångrat det, Österbotten känns som mitt land.

Arbete i nya landet

Valeria var hemma och tog hand om sonen den första tiden, medan hon funderade på vad hon skulle göra framöver i det nya landet. Hon valde att börja studera finska först i tre månader. Därefter började hon studera ekonomi och administration i ett och ett halvt år.

– Samtidigt var jag ständigt jättetrött, så jag orkade i början inte riktigt hålla kontakt hem eller till mina vänner, berättar Valeria. Min man förstod nog inte riktigt hur mycket kraft det tog av mig i början. För att få en vändning började jag gå promenader utomhus och prata med folk. Snart fick jag också jobb vid Dermoshop.

Småningom grundade hon ett företag, denna gång import av rysk träpellets. Maken tog sedan över det företaget, för Valeria kände att hon ville kunna finnas hemma för sonen. Därför tog hon emot möjligheten att börja jobba vid dagis i byn.

– Det var egentligen ganska komiskt, säger Valeria och ler. Jag kunde bara säga ”tack” och ”hej då” på svenska när jag började. Barnen pratade med mig och tyckte nog att jag var konstig som bara svarade ”okej” på deras berättelser. Sedan några år tillbaka jobbar jag inom morgon- och eftermiddagsverksamheten för barn.

Fånga personligheten

För några år sedan kom Valerias föräldrar och hälsade på, vilket de gör regelbundet. De hade en födelsedagspresent med åt henne: en kamera.

– Jag blev direkt intresserad och började träna både på att fotografera och att filma!

Valeria kunde snabbt konstatera att hon älskar både foto och film, som sin största hobby. De är intressanta på olika vis och bra komplement till varandra.

– Jag fotograferar helst både personer och produkter utomhus med naturligt ljus, som jag gillar bäst. Annars kan vi också fotografera hos kunden eller här hemma hos oss.

– Jag arbetar helst med svartvita foton eller med harmoniska nyanser. Färger på foton kan distrahera och göra helheten orolig.

Valeria vill helst prata med personer som ska fotograferas för porträtt före, så att hon kan ställa frågor om önskemål kring motiv, kläder, färger eller miljöer.

– Kunden får självfallet föra fram sina egna önskemål, oberoende om det gäller reklamfoto eller porträtt. Men när jag fotograferar människor vill jag helst får fram personen sådan som man är. Inte bara en snygg bild med bra posering.

Allra mest tycker Valeria om att fotografera äldre människor, där hudens åldrande får synas på händer, halsen eller som livets erfarenheter avspeglas i ansiktet och blicken. Stilen får gärna vara lite gammaldags, om kunden också gillar det.

– Jag fotograferar gärna förälskade par, ler Valeria. Och allra helst äldre par, som levt länge tillsammans och vågar låta den äkta kärleken synas i hur de berör varandra eller ser på varandra.

När hon fotograferar försöker hon få människorna att glömma fotografen.

Att fotografera går snabbt, medan filmskapandet är en process som tar längre tid att tänka ut.

– Som bäst håller jag på med en dokumentärfilm i tre delar, varav den första är färdig efter ett år av arbete och den andra som bäst är under produktion. Jag följer med Stina Österbro, för att tolka hennes känslor, tankar och liv. Det är en stor utmaning för mig!

Valeria drömmer om att kunna gestalta kvinnors liv och utveckling, där handlingen skulle vara förlagd till Stundars. Hon är förtjust i de miljöerna som ram för livsberättelserna.

– Jag gör även kortare videor för reklam, då man på 20 sekunder eller en minut ska få en bra helhet med bilder och musik eller ljudbakgrund. Kunden får även här ha önskemål om musik till filmen.

Trivs nära havet

Hemmet i Korsnäs är smakfullt inrett och det framgår att det är Valerias estetiska förmåga som ligger bakom renoveringen, som framskrider sakta men säkert. André över på att spela piano och Anatoly skottar snö ute.

– Jag trivs så bra här i Korsnäs, säger Valeria och nickar eftertänksamt. Jag tror att det här är den bästa platsen man kan tänka sig, här är människorna lyckliga!

Både Valeria och Anatoly trivs att bo nära havet, eftersom båda älskar att segla och fiska. Kanske blir det mer fritid framöver, för idag tar familjen, hemmet och de båda företagen all deras tid.

– Mina framtidsdrömmar? Att jag om tio år är engagerad i en stor filmproduktion i Cannes, inte för att få priser – utan för att mina filmer gör att människor delar och förstår känslor.